Kolbitar ligger utspridda på matbordet och kaffet har kallnat i sin kopp. Canvastavlan lyser orange, jag har grundmålat och skissat. Sen tog orden vid. Tålamodet har gett med sig, det sipprar bort och jag vill bara sitta vid fönstret med en konjak och en cigarr och lyssna till månskensblues. Blåa toner.
De grå bitarna i livet har klumpat ihop sig. Istället lever jag en sockrad tillvaro. Jag vet inte hur allt det där söta kom in, men det gör kaffet drickbart och ger mersmak. Nostalgin som är min baneman har sänkt sitt vapen, och det är ganska skönt. Man kan se tillbaka och man kan se framåt utan att det påverkar nuet.
Mina ögon lyser, av kraft, igen. Den har vilat och växt i bröstet.
Jag drömde om en inre trädgård som var vissen och död, uttorkad och kraftlös. Det var som att kliva in i ett rum där tiden och orken stått stilla. Jag vattnade och gav liv åt växterna. Jag rensade undan ogräs från blomsterborden och där under torra grenar och blad låg friska frukter. Plommon och saftiga jordgubbar och äpplen. Under allt det torra fanns nytt liv. Ny kraft.
