Samhain och det som kryper under huden

Samhain närmar sig. Luften fylls av rött och gult och blir metallisk. Det kalla blåser in. Livet försvinner och döden tar vid. En förändring. En skiftning. Det är nu vi åkallar dom döda och skålar med de gamla glömda. Det är en sådan dag idag. Och ibland rinner det över.

Det ligger en rädsla under huden

som rör sig

ormar sig

vrider sig

som krälar genom ådrorna

får blodet att rusa

och söndrar köttet

får mig att falla ihop

Det skär i mellangärdet

där livet sitter

och jag blöder

över hela världen

Blöder allt jag har att ge

Bild: Tumblr

Stilla hjärtrytm

Så blev det att vi avklädde oss våra skyddande lager, men istället för att blotta solen och dess intensiva sken, framtvingade vi månens kallbleka glans. För så sval och ljuvlig är mörkret att vi vände oss ifrån dagen, och kom att dyrka natten.

Det föll som en dimma för mina ögon, som inte riktigt vill försvinna. Jag baddar mig med kallvatten och blinkar bort sanden från ögonen men likväl finns den kvar. Hjärtat slår rytmiskt, enkelt, starkt. Det gör inget väsen av sig, som det kunde ha gjort när man var 14 och livet och alltet plötsligt var så mycket mer än vad det verkligen var. Idag är inget mer än vad det verkligen är. Och man kan förutse det mesta och känna in känslorna innan dom kommer, för man vet allt redan. Allt har redan hänt.

Jag är inte uttråkad idag. Men det känns som att jag varit här ett antal gånger redan. I söndagstimmans grådagliga leverne.

Bild: Tumblr