Så blev det att vi avklädde oss våra skyddande lager, men istället för att blotta solen och dess intensiva sken, framtvingade vi månens kallbleka glans. För så sval och ljuvlig är mörkret att vi vände oss ifrån dagen, och kom att dyrka natten.
Det föll som en dimma för mina ögon, som inte riktigt vill försvinna. Jag baddar mig med kallvatten och blinkar bort sanden från ögonen men likväl finns den kvar. Hjärtat slår rytmiskt, enkelt, starkt. Det gör inget väsen av sig, som det kunde ha gjort när man var 14 och livet och alltet plötsligt var så mycket mer än vad det verkligen var. Idag är inget mer än vad det verkligen är. Och man kan förutse det mesta och känna in känslorna innan dom kommer, för man vet allt redan. Allt har redan hänt.
Jag är inte uttråkad idag. Men det känns som att jag varit här ett antal gånger redan. I söndagstimmans grådagliga leverne.
Bild: Tumblr
