Rosor och kräftsång

 

 

 

Rosendöden kom till byn

den åt sig mätt

från blomma till blomma

 

 

 

Med andra ord, hösten är kommen. Det finns fortfarande ljusglimtar och varma vindar som sveper fram, men det märks att sommarens iver håller på att stillna. Jag bakar paj, västerbottenostpaj, och känner att lugnet har lagt sig. Förra hösten jagade en hungerskänsla i kroppen, och hur mycket jag än smakade av världen så tycktes den känslan aldrig få nog.

 

 

Ät hela världen! Visst ska jag göra det, men nu ska jag ta små smakbitar istället för att sluka allt. Jag fick ett paket från USA förra veckan, och ett idag från närmare håll. Böcker, choklad, och dofter. Jag läser en av mina favoritförfattare, Joanne Harris, dricker vin och inväntar kvällen. Det blir kräftskiva i goda vänners lag. En Poseidon-fest, kan man kalla det.

 

 

 



Ego

JAG

Det är en längtan som sakta kryper fram

Det är minnen ur jorden, vid husets kant.

 om allt det som har varit,

min barndom, mina matriarkers barndom,

Deras sammantvingade händer lyfts från marken och visar sin existens.

Det är gammelmormors ögon och de gamla trädens kraft

Finnmarkens hemligheter

Mina hemligheter

Som likt trollsånger måste sjungas

För att verkligheten ska ta vid.

Naturens djup och starka, tysta, kvinnor

som gaddar sig samman och strålar

Sitt ljus mot mina ögon

Där i jorden är de ännu starkare

Än vad deras levande kroppar någonsin var

med starka rötter och maskrosens trägna kamp

Håller de sig fast och lever kvar

Där andarna vandrar viskar de

Samtidigt känner jag skogen och bergen

Myrmarken som kallar och det vilda

Det vackra

Där finns mina ord

I mylla och sörja

I gamla hjärtan och bakom trädörrar

Stängda

Men inte låsta

I och med att nyårsklockorna klämtade kände jag hur ett nytt år och ett nytt liv tog vid. Det finns en styrka som har vaknat. Nya vindar sveper fram med nya utmaningar och mål. Korten talar sitt tydliga språk, klarare än någonsin. 

Det växer!

Jag slits mellan orden och bilden. Det är som att ha en hydra i huvudet, där olika tankar vill ge uttryck på olika sätt. Den ena vill bli målad, den andra vill bli skriven och den tredje utropad. Vad fan vill man egentligen?

Kolbitar ligger utspridda på matbordet och kaffet har kallnat i sin kopp. Canvastavlan lyser orange, jag har grundmålat och skissat. Sen tog orden vid. Tålamodet har gett med sig, det sipprar bort och jag vill bara sitta vid fönstret med en konjak och en cigarr och lyssna till månskensblues. Blåa toner.

De grå bitarna i livet har klumpat ihop sig. Istället lever jag en sockrad tillvaro. Jag vet inte hur allt det där söta kom in, men det gör kaffet drickbart och ger mersmak. Nostalgin som är min baneman har sänkt sitt vapen, och det är ganska skönt. Man kan se tillbaka och man kan se framåt utan att det påverkar nuet.
Mina ögon lyser, av kraft, igen. Den har vilat och växt i bröstet.

Jag drömde om en inre trädgård som var vissen och död, uttorkad och kraftlös. Det var som att kliva in i ett rum där tiden och orken stått stilla. Jag vattnade och gav liv åt växterna. Jag rensade undan ogräs från blomsterborden och där under torra grenar och blad låg friska frukter. Plommon och saftiga jordgubbar och äpplen. Under allt det torra fanns nytt liv. Ny kraft.

Nytt år, nya masker!

Jag vet inte. Det var så mycket lättare att skriva när man var yngre. Då hade man alla orden, alla svaren och livsfilosofin tycktes vibrera av kraft. Nu. Nu blir man slagen av en mental slägga och allt tycks plötsligt vara borta. Alla orden har smulats sönder, och innebörden verkar inte fullt så klar som den en gång har varit.

Men som med så mycket annat är det bara att samla ihop bitarna, pussla fram något nytt, och hitta tillbaka igen. Det blir lite annorlunda, men förhoppningsvis även så mycket bättre!

Nyåret firades med nära och kära, bakom masker och till dundrande fyrverkerier. Det blev en bra start på 2014. Masker är underskattade, de besitter så mycket potential, om man kan använda dem på rätt sätt.

Årets ledord är kärlek, frihet och makt. Vi får hoppas att det växer!