Samhain och det som kryper under huden

Samhain närmar sig. Luften fylls av rött och gult och blir metallisk. Det kalla blåser in. Livet försvinner och döden tar vid. En förändring. En skiftning. Det är nu vi åkallar dom döda och skålar med de gamla glömda. Det är en sådan dag idag. Och ibland rinner det över.

Det ligger en rädsla under huden

som rör sig

ormar sig

vrider sig

som krälar genom ådrorna

får blodet att rusa

och söndrar köttet

får mig att falla ihop

Det skär i mellangärdet

där livet sitter

och jag blöder

över hela världen

Blöder allt jag har att ge

Bild: Tumblr

Stilla hjärtrytm

Så blev det att vi avklädde oss våra skyddande lager, men istället för att blotta solen och dess intensiva sken, framtvingade vi månens kallbleka glans. För så sval och ljuvlig är mörkret att vi vände oss ifrån dagen, och kom att dyrka natten.

Det föll som en dimma för mina ögon, som inte riktigt vill försvinna. Jag baddar mig med kallvatten och blinkar bort sanden från ögonen men likväl finns den kvar. Hjärtat slår rytmiskt, enkelt, starkt. Det gör inget väsen av sig, som det kunde ha gjort när man var 14 och livet och alltet plötsligt var så mycket mer än vad det verkligen var. Idag är inget mer än vad det verkligen är. Och man kan förutse det mesta och känna in känslorna innan dom kommer, för man vet allt redan. Allt har redan hänt.

Jag är inte uttråkad idag. Men det känns som att jag varit här ett antal gånger redan. I söndagstimmans grådagliga leverne.

Bild: Tumblr

DRAMA

Jag har läst Walt Whitman och inspirerats. Jag har formulerat ord och meningar och flytt helt in i en annan värld idag. Och jag skrev och kastade om ord och sen började jag skriva på engelska. Där fanns något vackert och jag tror att jag fick fram dess väsen.
Jag ville kasta fram allt som finns inuti, allt som är rött och sprängt och fyllt av känslor. Och hur får man fram det om inte genom att våldsamt skära och låta allt flyta fram.
Kärlek och lust och intimitet. Det finns där inuti. Och jag vet inte om det bara i min värld allt sådant blir så dramatiskt?

DRAMA

You cut me open

To locate my heart

my red-beating heart

and the blood flowed and rushed and poured.

Over mouth and skin it gushed

yes, body-warm it gushed.

Across land and sea

over you and me and over

one and all

red-flowing, love-holding

running for all eternity lost.

Bild: Tumblr

Dricka djupt av dig

Orden har fått vila. Men det är dags igen. Jag fyllde 29 för några dagar sen. Åren rullar på, liksom tankarna. Igår drack vi ur Dionysos bägare och sjöng, skrattade, dansade och levde. Det kändes bra. Och det kändes fint i hjärtat. Så fint att min själ ville sjunga. Jag har så många vackra och fantastiska människor omkring mig. Det är jag tacksam för.


Idag har jag läst Walt Whitman i solen och berörts fullkomligt av hans dikter. Jag blev fylld med kärlek.

Jag vill dricka av dig så djupt och ljuvt som ingen annan gjort

Dricka kärlek, lust och kraft

gå hand i hand, man och man

bortom sans och vett

i ett Eden som är vårt

Bild: Tumblr

I skuggan av Boye

Så lade sig en stillhet över mig. En fyra veckor lång vila, vilket jag känner att behövs. Jag blundar och känner lugn. Jag ska fylla dagarna med färg och ord, bygga meningar och splittra tankarna. Jag har i flera dagar haft fröken Boyes ord inom mig. Det är som att hon har viskat i mitt öra, hemligheter. Jag skrev en hyllning till henne. Eller snarare kanske en respons om att jag förstår vad hon menar. Jag tar det till mig. Det är ett svagt eko av henne.

Åh, Fröken Boye, visst gör det ont

Visst räds man en ängslans olycka

Visst räds man det som brister

Och lämnar ett säkert kval

Men hur ofta glömmer vi ungdomens vånda

Och försummar det som en gång var?

Åh, Fröken Boye, mina knoppar är nu brustna

Men jag andas än idag

Jag minns och ekar ut den tidens kväden

Fast den sorgen ej finns kvar

Bild: John William Waterhouse (Gather Ye Rosebuds While Ye May)

Sommarnektar

Solen och sommaren är schizofren. Regn och kyla blandat med värme och brännande strålar. På morgontimmarna fryser jag och värmer mig med kaffe. På kvällen kastar jag kläderna. Plagg efter plagg. Och så skriver jag än här och än där. Små fraser och ord som plockas ihop. En mening på tåget, en mening i duschen och tankar som kommer och försvinner. Och så den där åtrån. Känslan.

Du är en källa

av riklig åtrå

Det rinner, forsar

ur din mun

Jag dricker din kärlek

som nektar

Och slickar

pollen

från din kropp

Bild: Jan Bruegel den äldre

Haiku - Hjärtelycka

Det är stilla. Men jag hör ändå livet omkring mig. Grannarnas fotsteg som vibrerar genom taket och väggarna. Skratt från gatan nedanför och fåglarna som sjunger på innergården. Livet flödar och leker. Jag sitter uppkrupen i min soffa med nybryggt kaffe och sockerkaka. Jag har pennor och papper framlagda, utifall kreativiteten skulle komma och hälsa på. Det gör den, ibland. Men sen läste jag lite gamla texter som jag skrivit. Några var bra, andra mindre bra. Några har växt och förändrats. Och mitt i allt upptäckte jag haiku. Det är lite som meditation. Tankarna stannar, formas till en pilspets av fokus. Jag gillar det.

Haiku x 3.

I hjärtat finns du

Fylld av min längtans åtrå

I en blodig värld

Däri lever du

Matad med min kärleks glöd

Och sover stilla

Trådskogen andas

Vaggar dig till blid tystnad

Tills mörkret faller

Bild: Tumblr