I skuggan av Boye

Så lade sig en stillhet över mig. En fyra veckor lång vila, vilket jag känner att behövs. Jag blundar och känner lugn. Jag ska fylla dagarna med färg och ord, bygga meningar och splittra tankarna. Jag har i flera dagar haft fröken Boyes ord inom mig. Det är som att hon har viskat i mitt öra, hemligheter. Jag skrev en hyllning till henne. Eller snarare kanske en respons om att jag förstår vad hon menar. Jag tar det till mig. Det är ett svagt eko av henne.

Åh, Fröken Boye, visst gör det ont

Visst räds man en ängslans olycka

Visst räds man det som brister

Och lämnar ett säkert kval

Men hur ofta glömmer vi ungdomens vånda

Och försummar det som en gång var?

Åh, Fröken Boye, mina knoppar är nu brustna

Men jag andas än idag

Jag minns och ekar ut den tidens kväden

Fast den sorgen ej finns kvar

Bild: John William Waterhouse (Gather Ye Rosebuds While Ye May)