Att nöta och stöta. Bygga upp och plocka isär. Det ger reflektioner och infallsvinklar på ett helt annat sätt. Det är som att så ett frö och vattna det med idéer. Snart växer det, från insidan, och brister ut i knoppar som exploderar till något fullständigt.
Jag lät en dikt födas på nytt. Det var snarare en tanke som fick form, ett utkast som fick mening. Den plockades isär, bytte språk, sattes ihop och fick liv igen. Den mognade och växte.
Med hjälp av en annan Lotusätare, så skapade vi en helhet.
Tack Thomas Kim Rasmussen!
Du gav dig själv till mig
utan rädsla eller tveksamhet
Och nu ser jag
ett lager av evighet på dina läppar
Ett flöde
från ett ändlöst djup
Jag känner en girig törst
Som du kan stilla
En smak av liv
att andas in
Bild: Tumblr
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar