Åh, Fröken
Boye, visst gör det ont
Visst räds
man en ängslans olycka
Visst räds
man det som brister
Och lämnar
ett säkert kval
Men hur ofta
glömmer vi ungdomens vånda
Och
försummar det som en gång var?
Åh, Fröken
Boye, mina knoppar är nu brustna
Men jag
andas än idag
Jag minns
och ekar ut den tidens kväden
Fast den
sorgen ej finns kvar
Bild: John William Waterhouse (Gather Ye Rosebuds While Ye May)