De första orden

Ibland vill jag riva i det töcken av minnen som dyker upp

Släppa fram tankarna, även de bakom damm och tystnad

Jag vill få utlopp för den frenesi som dämpade ord ger med sig

Istället för att känna trycket över bröstet

Med stora bokstäver vill jag låta meningar flöda

Sätta punkt när varje ord har fått sin innebörd

Och kraft.

Så vill jag, att orden ska rulla.

Så vill jag, att tanken byggs upp

För att ge betydelse och ork till de glanslösa ord

Som samlas i det yttersta

I det bortesta

I mitt djup.

Underhållning när orden ger vika.

Jag befinner mig i en lägenhet i en av Sveriges större städer. Väggarna är vita och relativt nymålade, precis så som en "innekännare" skulle vilja se sitt hem framställas i den senaste designblaskan. Det är en liten lägenhet, med allt för mycket prylar som ligger och samlar damm. För så är det. Mängder med böcker, papper, bitar av liv och minnen som flyttar med när jag själv reser mig och går. Ibland skulle jag vilja köra ner rötterna i marken, jordfästa mig, för att stanna kvar, men samtidigt finns det en vild sida som driver på lusten att se något nytt. Det är inte så att jag är rastlös. Men med rätt motivation följt av en brinnande kyss så kan jag resa mig upp och följa med. Det är inte så svårt, och fler borde pröva på det.

Jag har bekantat mig med staden, faktiskt bott här under flera månader nu. Den är både vacker och trasig i sin uppbyggnad. Tegel blandat med trä blandat med klotter och skräp. Men människorna är vackra. Det finns många fina själar samtidigt som ett flertal av dem slåss, rånar, skjuter och mördar. Visst vill man helst att alla ska vara goda och komma överrens. Men så är inte livet tyvärr. Vi är köttsliga maskiner som älskar och slåss under samma råa himmel. Det där vi kallar själ... Visst finns det något sådant? Men ibland är vi mer djur som drivs av våra lustfyllda krav och drifter. Adrenalin som pumpar fram ett slag över käken. Giriga händer som rycker åt sig något som glimmar. En hjälpande hand som lyfter en fallande människa. Alla är vi olika under denna himmel.

Waden Tammas är allt och inget. Det är ett ego som försöker få orden att rulla och poesin att flöda fram. Det här är på något sätt en början. Så länge orden vill så skriver jag.