Woolf i gråslasket

Det ligger som en dimma över staden. En tjock, kvävande dimma som i min fantasi är giftgrön och pestsjuk. Det måste vara all den gråa färgen som påverkar. Avsaknaden av spirande grönska och vacker blå himmel, för utanför fönstret ligger snön som tunga, sega spyor, befläckade med brunt och gult. Vart finns inspirationen i allt detta?

Men man kan ju inte ligga som i dvala och vänta på en ny årstid bara för att den som existerar just nu inte faller en i smaken. Jag önskar att det på något sätt kunde vara möjligt att åka iväg och skriva ur sig allt det som vill komma ut. Som Truman Capote kunde göra. Men det jag behöver är disciplin. Har jag det kan jag skriva vart som helst.

Kanske behöver jag Virginia Woolf som en förbannad avgrundsande på min axel. Hon skulle viska fördömande ord i mitt öra närhelst jag vände blicken från orden. Just nu skulle jag välkomna henne. Jag tror att hon får inspirera denna dag. 

Vansinnets Drottning?