Naturkraft

Det blev ett avbrott i livet, en slags dödsförklaring som suddar ut gamla spår och mönster. Under ett kort ögonblick stod hjärtat stilla och blödde. Men som med mycket annat behövs det kaos för att man ska tumla runt och hamna på rätt väg igen. Det behövs orkanvindar som gör att man man blåser fram till något nytt. Med lite Voodoopulver började hjärtat att slå igen och Erzulie Freda sydde ihop det som blev kvar.

Jag fick ett jobb, jag fick ett hem, jag fick bli min egen. Det är en ganska bra grund att börja på. Och just nu breder dalaskogarna ut sig med all sin kraft. Naturen tycks ta över, den sväller och växer. Djuren flockas och bergen lyser blå i horisonten. Doften av frodig mark ligger tung, och då och då kan jag känna förnimmelsen av myrvatten och tall.

Förmodligen behöver jag lugnet. jag behöver andas och låta betongen ramla av min kropp.
Snart hörs skratten och ropen här borta. Då kommer de att samlas från alla håll och kanter, lockas hit till dans och sång, som om de vore dragna hit av fruktbarhetsguden själv. Jag ska stå i mitten, och välkomna allt.

fram tills dess dricker jag mitt kaffe och läser om skönheten personifierad.

Ögonblick

AVSKALAD MORGON

En marinblå skugga över staden

som blir till ånga för våra ögon

För sen kommer solen

och sprider liv genom värmen

Du sitter med kaffet i handen

och nyrakad kind

Små, små ljud

av vardagen

Små, små ord

av vårat liv.

Godmorgon.

Idag ler solen åt världen. Vindarna är fyllda med vår och det känns lättare i luften, som att den vet att snart så kommer jorden att brista, gräset växa och blommorna slå ut. Och varje säsong blir man häpen åt förändringarna, som att man efter varje gång glömt bort det underbara i hur naturen förändras. Varje utslagen knopp är en fascination, och den första snön något att minnas. Tills vi glömmer, igen och igen och igen...

De små grå

SMÅ GRÅ

Små gårdar grå

Av ljusskygga plank

Och törnesorg

Där det kvava livet

Aldrig sinar

Aldrig byts ut

Små själar grå

Som lever i dimma

Och trygghetsvrå

Rädd för världens frestelser

Utanför det vana

Bortom det säkra kalla

Av vårt ödesskrå

Jag vet att mitt barndomshem ligger tyngd under vintersnöns tillsynes eviga täcke. Som i dvala vilar den och väntar på vårens livgivande strålar. Hos mig blåser havsvindar friskt och bitande, men snön är borta. Det gör att man känner sig naken och blottad, speciellt i denna övergång.

Jag är glad att jag tog mig bortom min skyddande sfär. Att jag reste mig och lät mig leva fullt ut redan som ung, istället för att kuvas och blekna. Tallens skuggor är långa och mörka, och i en skog av sådant kvävande träslag är det inte lätt att leva, då kroppen och sinnet vill något annat än vad resten av skogen vill. Likväl finns där ljusa björkdungar, med vildhallon och mossa. Där finns friska älvar och trotsiga berg. Där finns till och med mycket vackra och hjärteglada människor, som ser med klara ögon.

Dock finns det fortfarande skrämmande många som är hjärtskärande grå.

Woolf i gråslasket

Det ligger som en dimma över staden. En tjock, kvävande dimma som i min fantasi är giftgrön och pestsjuk. Det måste vara all den gråa färgen som påverkar. Avsaknaden av spirande grönska och vacker blå himmel, för utanför fönstret ligger snön som tunga, sega spyor, befläckade med brunt och gult. Vart finns inspirationen i allt detta?

Men man kan ju inte ligga som i dvala och vänta på en ny årstid bara för att den som existerar just nu inte faller en i smaken. Jag önskar att det på något sätt kunde vara möjligt att åka iväg och skriva ur sig allt det som vill komma ut. Som Truman Capote kunde göra. Men det jag behöver är disciplin. Har jag det kan jag skriva vart som helst.

Kanske behöver jag Virginia Woolf som en förbannad avgrundsande på min axel. Hon skulle viska fördömande ord i mitt öra närhelst jag vände blicken från orden. Just nu skulle jag välkomna henne. Jag tror att hon får inspirera denna dag. 

Vansinnets Drottning?

Att ge liv

Jag vill bygga din kropp i lera

Forma dina drag och ge fyrkanter och cirklar mening

Jag vill känna din värme mellan mina fingrar

Och som en gud, vill jag blåsa dig tillbaka till livet

De tomma rummen öppnar och stänger sina dörrar

Blåklockor och lupiner vissnar

Krossas

Medan tiden sakta äter oss alla.

Om jag bara kunde bygga din kropp i lera

Återskapa gamla dagar

Och ditt leende

Då skulle blommorna åter lysa

Åter andas

Åter leva.

Det är mer än ett halvår sedan en nära vän till mig försvann från den här världen. Varför detta kom över mig idag vet jag inte riktigt. Känslan av henne kommer och går, som om hon faktiskt vandrade in i rummet och besökte mig. Ibland vill jag gärna tro att det är det hon gör. Jag ser henne bland lila blommor och friska vindar. För det är där jag så gärna vill att hon ska vara.

Rätt nyans

 "Med rätt nyans av läppstift kan jag stå emot vad som helst!"

Han suckade och lade ner yxan på marken. svetten rann från hans kropp, ner i urringningen och blötte upp papperet som stoppade upp hans BH. Han satte sig bredvid huggkubben och plötsligt såg han väldigt uppgiven ut. Det var en sådan kontrast att se honom sitta där, i sin lila paljettklänning, mitt ute i ödemarken. Men samtidigt var det så det skulle vara. 

"Du vet att jag hade tänkt att flytta vidare. Bara resa på mig och försvinna. 

Men inte fan ska de få sådan glädje i sitt liv"

Han tände en cigarett och spanade ut över åkern och skogen längre bort. Den där mörka skogen som tycktes omfamna oss alla, vare sig vi ville det eller ej. Bakom honom stod ladan, halvt förfallen och vinglig. Det var där dom hade skrivit det. Sprejat med svart färg mot den röda väggen. "Dö Bögjävel".

Röken från cigaretten virvlade runt, omringade oss och slöt oss samman.

plötsligt reste han på sig igen, kastade bort fimpen och greppade yxan med båda händerna. Han högg och högg under större delen av kvällen. Han kapade vedträ efter vedträ. Låtsades att de var huvuden som sprack. Frustrationen och ilskan pyrde i luften, och jag var glad att det enbart var träflis som splittrades den natten.

För det fanns ingen som kunde klyva ved som han.

De första orden

Ibland vill jag riva i det töcken av minnen som dyker upp

Släppa fram tankarna, även de bakom damm och tystnad

Jag vill få utlopp för den frenesi som dämpade ord ger med sig

Istället för att känna trycket över bröstet

Med stora bokstäver vill jag låta meningar flöda

Sätta punkt när varje ord har fått sin innebörd

Och kraft.

Så vill jag, att orden ska rulla.

Så vill jag, att tanken byggs upp

För att ge betydelse och ork till de glanslösa ord

Som samlas i det yttersta

I det bortesta

I mitt djup.

Underhållning när orden ger vika.

Jag befinner mig i en lägenhet i en av Sveriges större städer. Väggarna är vita och relativt nymålade, precis så som en "innekännare" skulle vilja se sitt hem framställas i den senaste designblaskan. Det är en liten lägenhet, med allt för mycket prylar som ligger och samlar damm. För så är det. Mängder med böcker, papper, bitar av liv och minnen som flyttar med när jag själv reser mig och går. Ibland skulle jag vilja köra ner rötterna i marken, jordfästa mig, för att stanna kvar, men samtidigt finns det en vild sida som driver på lusten att se något nytt. Det är inte så att jag är rastlös. Men med rätt motivation följt av en brinnande kyss så kan jag resa mig upp och följa med. Det är inte så svårt, och fler borde pröva på det.

Jag har bekantat mig med staden, faktiskt bott här under flera månader nu. Den är både vacker och trasig i sin uppbyggnad. Tegel blandat med trä blandat med klotter och skräp. Men människorna är vackra. Det finns många fina själar samtidigt som ett flertal av dem slåss, rånar, skjuter och mördar. Visst vill man helst att alla ska vara goda och komma överrens. Men så är inte livet tyvärr. Vi är köttsliga maskiner som älskar och slåss under samma råa himmel. Det där vi kallar själ... Visst finns det något sådant? Men ibland är vi mer djur som drivs av våra lustfyllda krav och drifter. Adrenalin som pumpar fram ett slag över käken. Giriga händer som rycker åt sig något som glimmar. En hjälpande hand som lyfter en fallande människa. Alla är vi olika under denna himmel.

Waden Tammas är allt och inget. Det är ett ego som försöker få orden att rulla och poesin att flöda fram. Det här är på något sätt en början. Så länge orden vill så skriver jag.